Förlossningen med Devin.
Det var den värsta, men samtidigt bästa och mest fantastiska dagen i mitt liv!
Strax innan 7.30 den 23 juli var jag & Tommy framme utanför förlossningen, på Ryhov.
Vi blev placerade i rum nummer nio där vi fick sjukhuskläder att byta om till inför kejsarsnittet. Det var en nervös väntan, med massvis av prover, sprutor, tårar och rädsla, speciellt för min del. Tommys nervositet satte igång först när vi rullade ner mot operationssalarna.
Jag fick droppet isatt ganska tidigt och låg inne på rummet med kroppen fylld av rädsla inför ryggbedövningen under flera timmar. Det var hemskt, men jag lyckades hålla mig någorlunda lugn. Jag fick en kanyl isatt i varje hand och sedan en kateter. Tårarna rann som vattenfall från mina kinder, och jag kände mig superlöjlig, men tack och lov så hade både Tommy och sköterskorna förståelse för min spruträdsla.
Tommy var verkligen underbar under hela ingreppet. Han satt vid min sida och talade till mig hela tiden. Han höll min hand och talade om för mig hur stolt han var över mig och hur duktig jag var.
Klockan 11.00 var det dags. Då rullade vi ner mot operationssalarna och jag kände ännu en gång hur paniken steg inom mig. Ryggbedövningen var det som skrämde mig mest, trots att jag tidigare under dagen fått tala med narkosläkaren. Hon ordnade så jag fick lustgas under ingreppet, vilket jag är mycket tacksam över. Det fick mig att slappna av, trots att rädslan inom mig fanns kvar. Sen att Tommy fanns vid min sida hela tiden var en stor trygghet, han var fantastisk.
Klockan 11.31 var vår vackra Devin ute. Han vägde 2490 gram och var 44 cm. Huvudomfånget var på 34,5. När jag först fick se honom lite snabbt så var han alldeles blå, vilket fick mig att tänka på en söt liten smurf. Dem tog med honom ut och la honom i en kuvös det första dygnet. Tommy var med och vakade över sin son hela tiden. Han fick klippa navelsträngen och hjälpa till att flytta Devin till neonatalavdelningen.
Jag själv var färdigsydd och redo att köras tillbaka klockan 12.00. Eftersom jag var "förlamad" i halva kroppen så så blev jag sängliggande större delen av dagen, men jag hade med mig böcker, kortspel, block och pennor som sysselsättning. Det dröjde enda till 14.50 innan jag fick se min son igen. Han låg fortfarande i kuvös och han såg så hjälplös och pluttig ut med alla dessa slangar i kroppen. Känslan som jag kände just då går verkligen inte att beskriva.
Inte förrän klockan 19.40 fick jag hålla min son för första gången. Det går inte beskriva hur det kändes att hålla sin son för första gången och inse att det är vår pojk, vårt lilla mirakel. Det tog flera dagar innan både jag och Tommy insett att vi blivit föräldrar! Det känns fortfarande nästan overkligt. Så som vi har längtat och pratat om denna bebis. Äntligen är han här.