Jag är uppenbarligen inte normal...
Helt otroligt. Plötsligt så dyker det där dåliga samvetet upp igen. Bara sådär. Så fort jag lämnar barnen på förskolan eller skolan. Är det här normalt? Jag tror inte det.
Jag måste ju jobba för att kunna leva det livet som vi förtjänar, nu när livet absolut inte blev som man hade tänkt sig. Men ändå. All den tiden som försvinner från oss och som vi är ifrån varandra skrämmer mig, ärligt talat. Mitt samvete slår mig rent psykiskt varje gång jag inte är tillsammans med barnen, mer eller mindre. Smärtan är ibland outhärdlig. Och jag har fortfarande inte lyckats lista ut hur jag ska lösa det här problemet. Mötena med psykologen hjälpte uppenbarligen inte, det var inte min typ av metod som fungerar speciellt bra på mig. Men de flesta som jag har haft kontakt med på senaste verkar tyvärr arbeta på samma vis. Suck...
