Var det värt det?
Jag gav upp. Det enda som jag fokuserade på var "om allt går åt helvete så är det bara att ta livet av sig". Jag brydde mig inte mer om livet, om framtiden. Jag gav verkligen upp.
Men, när dagen väl var kommen och jag stod där i tanken om att det var den sista dagen i mitt liv... ja, då gick det helt enkelt inte. Jag klarade inte av det. Skuldkänslorna vällde över mig som en tsunami och jag bröt ihop totalt. Jag tänkte inte steget längre. Jag var så inställd på att döden skulle lösa alla mina problem. Men så är ju inte fallet. Tänk vilket kaos jag skulle ha lämnat bakom mig. Min familj, mina vänner... Vilken smärta jag skulle ha utsatt dem för.
Nej, idag tänker jag annorlunda. Idag är jag både tacksam och irriterad över mitt beslut. Mina barn hade inte funnits, jag hade aldrig lärt känna deras far och många av mina nytillkomna vänner som jag lärt känna under de senaste åren. Mitt liv är kaos och problemen som uppstod för nio år sedan har nu hunnit ikapp mig. Men jag är samtidigt starkare nu än jag var för bara några år sedan.
Jag tror faktiskt fortfarande att döden skulle vara den smidigaste utvägen för min egen del, men som sagt så kan jag inte utsätta människorna runt omkring mig för det här. Jag bryr mig för mycket om deras känslor. Samtidigt så vågar jag ärligt talat inte ens försöka ta livet av mig längre. Vad är minst smärtsamt? Vad går fortast? Tänk om det misslyckas? Alla de här och många fler tankar hindrar mig, samt skrämmer mig en hel del.
Ni som läser det här tycker säkerligen att jag låter helt sinnessjuk, men jag anser att ni har rätt att få veta hur jag mår innerst inne, och hur jag tänker. Jag har så svårt för att prata om det här och just därför har jag valt att skriva ner alltsammans. Därför har jag lagt om livet till hur det är idag, hur svårt och påfrestande det än är. Jag har insett att jag inte längre kan fly från mina problem. Tvärtom. Jag borde ha tagit tag i problemen när de uppstod, men hur skulle jag någonsin ha orkat det, med alla hopplösa känslor inom mig och det hatet över mig själv som jag kände? Nej, nu är det dags. Jag har slösat bort nästan tio år av mitt liv på att fly och må dåligt. Och jag kommer garanterat att möta desto fler motgångar och hopplöshet här i livet, varje dag, innan jag når mitt mål, men jag får inte ge upp! Inte en gång till. Jag måste försöka hålla hoppet uppe och fortsätta kämpa så länge det går.
"Ibland behöver man bara få rasa ihop i en liten hög och släppa ut alla känslor. Sedan orkar man vara rakryggad igen."
