Känslan av att bära något levande
Åh, äntligen hände det där som min mor talat om så länge. Det hände igår kväll. Vi låg i sängen och tanken var att vi skulle sova, men jag kunde inte tänka på annat än det som min mor talat om i drygt två veckor - att det är nu man kan känna barnet, om man har tur.
Klockan var runt 23.45 och min sambo hade lagt sitt ben över mig och det var då det hände. Vi kunde för första gången, ganska väl måste jag erkänna, känna hur det "sparkade" till i magen på mig. Det går inte att förklara riktigt, men när jag låg där och var nära på att falla i sömn, samtidigt som jag koncentrerade mig på vad som hände inne i magen så var det som om barnet sparkade. Det var inte alls det där lilla "yngel-fjutt-grejen" som mor talat om utan detta kändes verkligt. Och vi kände sparken ganska väl som sagt.
Eftersom min sambo låg med benet över magen så fick han uppleva hela händelsen, inte precis lika tydligt som jag, men han kände hur det sparkade till på hans ben en aning. Han undrade var som precis hänt och jag förklarade att det måste ha varit barnet vi kände. Han blev nästan tårögd när jag berättade det. Hans lyckliga, men frågande ansiktsuttryck som han hade just då går inte att beskriva, men jag gissar på att det var i just det ögonblicket som han insåg att allt är på riktigt. Det var då som han med ens förstod att hans dröm om att få bli pappa är inte långt ifrån att äntligen bli sann.
Klockan var runt 23.45 och min sambo hade lagt sitt ben över mig och det var då det hände. Vi kunde för första gången, ganska väl måste jag erkänna, känna hur det "sparkade" till i magen på mig. Det går inte att förklara riktigt, men när jag låg där och var nära på att falla i sömn, samtidigt som jag koncentrerade mig på vad som hände inne i magen så var det som om barnet sparkade. Det var inte alls det där lilla "yngel-fjutt-grejen" som mor talat om utan detta kändes verkligt. Och vi kände sparken ganska väl som sagt.
Eftersom min sambo låg med benet över magen så fick han uppleva hela händelsen, inte precis lika tydligt som jag, men han kände hur det sparkade till på hans ben en aning. Han undrade var som precis hänt och jag förklarade att det måste ha varit barnet vi kände. Han blev nästan tårögd när jag berättade det. Hans lyckliga, men frågande ansiktsuttryck som han hade just då går inte att beskriva, men jag gissar på att det var i just det ögonblicket som han insåg att allt är på riktigt. Det var då som han med ens förstod att hans dröm om att få bli pappa är inte långt ifrån att äntligen bli sann.
