Beatrice, en kämpande mamma till två ♡

ensamstående • mamma till två • student • vikarie • inredningstokig • shoppaholic • resor

Förlossningen med Lili.

Publicerad 2011-06-05 15:06:50 i Förlossningsberättelser,

Det blev ingen ballongmetod för min del. Det arbetet som startar med hjälp av ballongmetoden hade min kropp redan skött av sig självt. I stället fick jag en liten dos med prostaglandin gel som hjälpte till att mjuka upp livmoderhalsen och senare sattes dropp in för att framkalla kraftigare värkar.

Efter förlossningen var jag totalt utmattad både psykiskt och fysiskt och gråten gick inte längre att hålla tillbaka. Jag var trött, öm, hade ont och kunde inte kissa.. Jag var helt utslagen efter nästan 20 timmar utan sömn. Natten till lördagen (innan igångsättningen) så kunde jag knappt sova alls. Jag vaknade av sammandragningarna, nervositet och alla funderingar som cirkulerade omkring i huvudet. Fruktansvärt. När vi satt där i förlossningsrummet, med Lili i min famn så hade jag bara en tanke i huvudet - "detta var sista gången jag föder barn, nu blir det inga fler." Fast å andra sidan så vet man ju aldrig hur det ser ut om några år, då har jag säkert hunnit ändra mig ;)

Klockan 8.30, efter frukosten, så packade jag ihop mina saker och följde med en sköterska ner till förlossningen. Tommy kom först vid klockan 9.50, då hade dem precis placerat prostaglandin gel i mig och nu väntade vi in att värkarna skulle komma igång ordentligt. Vid 15.00 hade jag etablerade värkar (enligt journalen) och vid 23.00 satte krystvärkarna igång. Det var en utdragen förlossning med andra ord. Den 4 juni, klockan 23.29 var hon ute, vår vackra Lili. 2270 gram och 45 cm lång.

Jag hade ingen tanke på att ta epiduralbedövning, men när värkarna var så starka att trycket ner mot vaginan satte igång så kände jag mig mer eller mindre tvungen att ta hjälp av denna förbannade sprutan som skrämde mig något fruktansvärt. Jag skakade och känslan av att när som helt däcka ihop av rädla och smärta var inte långt borta. Jag tog djupa och många andetag av lustgasen för att av det inbilla mig att jag inte kände lika mycket smärta. Jag lyckades hålla mig från att skrika och gråta en massa under förlossningen och enda gången som jag verkligen skrek av smärta var under de sista krystvärkarna, innan Lili ploppade ut ur mig. I stället skakade jag som bara den och kunde inte sluta trots att jag försökte slappna av mellan värkarna. Tur att jag lät mig övertalas att ta epiduralen, för annars hade jag aldrig överlevt tror jag!

Dock så måste jag erkänna att jag blev en aning besviken när Lili äntligen var ute och dem skulle bedöva mig innan jag skulle sys. Jag har alltid fått höra att man är så bedövad att man inte tänker på smärtan längre, det känns inte liksom... Nej, eller hur... Det brände och sved så in i och när dem sedan stack mig med den där bedövningssprutan så skrek jag ännu en gång till av smärta. Jag var inte det minsta bedövad, tvärtom - jag hade svinont i mitt underliv!

Åh, älskade lustgas som var med mig under hela förlossningen, den gjorde en hel del nytta den också :) För att inte tala om min älskade sambo! Han höll min hand, talade med mig och peppade mig, berömde mig, torkade mina tårar och försökte lugna mig på alla sätt och vis. Han var fantastisk! Han var minst lika psykiskt utmattad som jag när förlossningen äntligen var över och när vi vid 03.00 kom upp på BB igen och fick vårt rum där vi skulle sova över natten så dröjde det inte länge innan Tommy slocknade efter att ha pratat och gosat med sin dotter en stund. Själv blev jag väckt hela tiden, antingen av att sköterskorna skulle ta prover på Lili eller mata henne, eller för att jag skulle få i mig vätska och testa att gå och kissa så dem såg att kisseriet kom igång som det skulle efter att bedövningen släppt. Det blev med andra ord inte mycket sömn för min del den natten. Jag känner mig fortfarande inte helt utsövd och i natt kommer jag bli väckt var tredje timma för att pumpa ut bröstmjölk medan dem ger Lili lite ersättning. Och pumpa får jag göra just för att få igång mjölkproduktionen i brösten så Lili kan komma igång med amningen lättare. Tills dess får hon ersättning vid sidan om.

Just nu är livet nästintill perfekt

Förlossningen med Devin.

Publicerad 2009-08-02 10:26:16 i Förlossningsberättelser,

Ja, hur ska jag beskriva den?
Det var den värsta, men samtidigt bästa och mest fantastiska dagen i mitt liv!

Strax innan 7.30 den 23 juli var jag & Tommy framme utanför förlossningen, på Ryhov.
Vi blev placerade i rum nummer nio där vi fick sjukhuskläder att byta om till inför kejsarsnittet. Det var en nervös väntan, med massvis av prover, sprutor, tårar och rädsla, speciellt för min del. Tommys nervositet satte igång först när vi rullade ner mot operationssalarna.

Jag fick droppet isatt ganska tidigt och låg inne på rummet med kroppen fylld av rädsla inför ryggbedövningen under flera timmar. Det var hemskt, men jag lyckades hålla mig någorlunda lugn. Jag fick en kanyl isatt i varje hand och sedan en kateter. Tårarna rann som vattenfall från mina kinder, och jag kände mig superlöjlig, men tack och lov så hade både Tommy och sköterskorna förståelse för min spruträdsla.

Tommy var verkligen underbar under hela ingreppet. Han satt vid min sida och talade till mig hela tiden. Han höll min hand och talade om för mig hur stolt han var över mig och hur duktig jag var.

Klockan 11.00 var det dags. Då rullade vi ner mot operationssalarna och jag kände ännu en gång hur paniken steg inom mig. Ryggbedövningen var det som skrämde mig mest, trots att jag tidigare under dagen fått tala med narkosläkaren. Hon ordnade så jag fick lustgas under ingreppet, vilket jag är mycket tacksam över. Det fick mig att slappna av, trots att rädslan inom mig fanns kvar. Sen att Tommy fanns vid min sida hela tiden var en stor trygghet, han var fantastisk.

Klockan 11.31 var vår vackra Devin ute. Han vägde 2490 gram och var 44 cm. Huvudomfånget var på 34,5. När jag först fick se honom lite snabbt så var han alldeles blå, vilket fick mig att tänka på en söt liten smurf. Dem tog med honom ut och la honom i en kuvös det första dygnet. Tommy var med och vakade över sin son hela tiden. Han fick klippa navelsträngen och hjälpa till att flytta Devin till neonatalavdelningen.

Jag själv var färdigsydd och redo att köras tillbaka klockan 12.00. Eftersom jag var "förlamad" i halva kroppen så så blev jag sängliggande större delen av dagen, men jag hade med mig böcker, kortspel, block och pennor som sysselsättning. Det dröjde enda till 14.50 innan jag fick se min son igen. Han låg fortfarande i kuvös och han såg så hjälplös och pluttig ut med alla dessa slangar i kroppen. Känslan som jag kände just då går verkligen inte att beskriva. 

Inte förrän klockan 19.40 fick jag hålla min son för första gången. Det går inte beskriva hur det kändes att hålla sin son för första gången och inse att det är vår pojk, vårt lilla mirakel. Det tog flera dagar innan både jag och Tommy insett att vi blivit föräldrar! Det känns fortfarande nästan overkligt. Så som vi har längtat och pratat om denna bebis. Äntligen är han här.

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela