Förlåt men... Jävla satmara!
När man tror att dagen inte kan bli värre så blir den naturligtvis det. Det är ju så jävla typiskt! Förbannade människa som ständigt ska hacka på mig och se ner på mig och allt jag gör här på jobbet, trots att vi har lika lite erfarenheter här inom hemtjänsten och att vi började samtidigt. Som om jag inte redan är medveten om att jag är värdelös, så brer du på med din äckliga och otrevliga "jag-är-störst-bäst-och-vackrast"-attityd. Blä! Synd att de andra på jobbet gillar dig så jävla mycket...
Jag hade tur som efter den här hemska upplevelsen fick besöka en enormt mysig och känslig kvinna som flera gånger berömde mig för den trygghet som jag utstrålar och vilket fantastiskt jobb jag gör. Det var som om hon visste vad jag behövde just då. En helt fantastisk och underbar kvinna på alla sätt och vis, men med ett väldigt kämpigt förflutet som jag har förstått det... Kanske var det därför som vi "klickade" och kommer så bra överens..? I alla fall så trivdes jag grymt bra där! Så mycket att det blev cirka en halvtimmes övertid. ;)
Men nu är jag på väg hemåt i alla fall för att ta emot mina två busungar som ska spendera två nätter hos mig innan det är dags för ett kvällspass på fredag. Och jag hoppas verkligen inte att det är hon som jobbar kvällen tillsammans med mig.
