Allt jag känner för dig är hat.
Jag hatar dig.
Jag vet att det här är starkt och att många kanske har svårt att förstå mina ord, men jag menar dem med hela mitt hjärta - jag ångrar verkligen att jag mötte dig. Jag gav dig nästan två år av mitt liv och under de två åren så hann du krossa mig nästan totalt. Allt du har givit mig är rädsla, ångest, smärta och hat. Du lyckades verkligen. Du fick mig att se ner på mig själv och min omgivning. Du fick mig att tappa hoppet och tron på livet. Du fick mig att nästintill hata mig själv. Jag har med andra ord all anledning att hata dig.
Det är så mycket som jag ångrar här i livet, men gjort är gjort och det går inte precis att få ogjort. Just nu försöker jag istället acceptera hur livet har blivit och göra det bästa av situationen som är. Men det är svårt. Det var ju inte såhär livet skulle bli. Det var inte såhär jag hade föreställt mig mitt vuxenliv... Att ständigt känna oro och rädsla, att ständigt jämföra sig med andra, att ofta må dåligt och känna att man inte duger till...
Jag vet att jag till viss del har mig själv att skylla och att det på ett sätt kanske är fel av mig att skylla på mitt psykiska mående, men på grund av rädslan och sorgen, samt smärtan över mina val här i livet så vågade jag inte något annat. Du vet ju varför, om du minns de ord som du yttrade gång efter gång... De satte sig djupt inom mig. Ärren kommer för alltid att finnas kvar.
Kanske en dag så kommer jag att våga ta upp vad som egentligen hände. Men inte än. Men du ska veta jag ändå är tacksam över vad jag har lyckats åstadkomma här i livet, trots dina handlingar mot mig. Jag har mina två ögonstenar och några fina guldkorn som finns tillhands för oss. Det är mer än jag vågade hoppas på för åtta år sedan... ❤
