Jag blir tokig på mig själv!
Alla de här tankarna, alla känslor, all rädsla. Jag vill bara slippa alltsammans. Jag har ju fått världens chans här, varför då slänga bort den på grund av mitt självförakt? Jag blir tokig på mig själv vissa stunder.
I går träffade jag en psykolog, äntligen, som gav mig lite närmare klarhet i varför jag troligtvis mår som jag gör. Och han lovade att hjälpa mig så gott han kan att ta mig tillbaka till livet - som han själv uttryckte det - med hjälp av olika metoder och övningar som redskap. Jag hoppas verkligen att det här är något som gynnar mig. Sist jag tog hjälp av en psykolog så hjälpte det inte alls, och det här tog jag upp med den nya psykologen, som då planerade om och ändrade strategi inför min kommande behandling som, om jag förstod honom rätt, startar någon gång i nästa månad.
Jag måste våga ta för mig. Jag vill lära mig ta för mig av det som serveras och erbjuds här i livet. Lära mig älska mig själv. Acceptera den jag är och hur livet har blivit. Jag har en lång resa framför mig, men jag har äntligen bestämt mig. Jag ska klara det här.
