Jag är trött på att må såhär...
Det här blir nog en av de svåraste saker jag någonsin gjort, men jag måste. Jag måste få skriva av mig och kanske få någon klarhet i vad det är som gör att jag inte kan njuta av livet och vara lycklig som andra runt omkring mig.
Jag har egentligen ingenting att vara deprimerad över. Jag har två fantastiska barn, en omtänksam och kärleksfull familj, fina vänner som gärna ställer upp, jag studerar och tar mig sakta men säkert närmare mitt drömjobb för varje dag. Men trots det här så är längtan efter att bara få somna och slippa vakna igen så stark att jag ibland blir rädd för mig själv. Dock, strax efter att mina tankar på att världen vore bättre utan mig cirkulerat omkring i huvudet på mig så får jag dåligt samvete och börjar istället tänka på vilka konsekvenser det skapar. Min mamma skulle troligtvis bryta ihop, mina barn skulle få växa upp utan någon mamma eller med någon annan som i värsta fall raserar allt som jag har byggt upp hos mina små hjärtan. Livet skulle aldrig bli detsamma för någon runt omkring mig som står mig nära och det är de här tankarna och mitt dåliga samvete som hindrar mig från att våga ta livet av mig själv. Och tur är väl det, på sätt och vis.
De här känslorna är en verklig plåga för mig. De påverkar min vardag negativt. Som nu. Jag satt på bussen på väg till jobbet i morse och allt jag ville var att vända om hem. Jag ville hem för att lägga mig i sängen igen, stänga dörren och slippa träffa någon alls som kan tänkas ha eller få åsikter om hur jag är eller hur jag bör vara. I går var en sådan dag då jag gav upp och gav efter för känslorna. Jag sjukanmälde mig för att slippa ångesten och känslan av hopplöshet som allt oftare dyker upp inom mig. Det är med gråten i halsen och rädslan över att bli ersatt och övergiven som jag tar mig igenom dagarna, en efter en.
Men det är inte alltid som jag mår såhär. Nej nej, vissa dagar kan jag ha bra dagar också och faktiskt skratta i ärlighetens namn. Ibland får jag chansen att känna på lycka en stund innan den där känslan av ångest och smärta sprider sig i mitt inre.
Ingen vet nog egentligen hur dåligt jag mår. Inte min familj, mina vänner, mina barn, inte ens mina egna föräldrar. De har nog allesammans haft sina misstankar om att något är fel, men precis som alltid i sådana här lägen så har ingen vågat fråga och jag har valt att hålla mina känslor inom mig för att slippa belasta någon annan med mina bekymmer.
Men som jag nämnde tidigare så börjar mina tankar och känslor skrämma även mig själv och jag inser nu att jag borde ta tag i problemet och söka hjälp innan det blir för sent och i värsta fall påverkar mina barn alltför mycket. Livet är för kort för att gå runt och må dåligt. Jag har därför tagit det steget och kontaktat en psykolog som förhoppningsvis kan bli mitt personliga stöd framöver och som kan hjälpa mig att bygga upp mitt självförtroende, min självkänsla och ge mig tillbaka min livslust. Och om det finns någon där ute med liknande känslor eller har någon typ av erfarenhet av att känna hopplöshet och rädsla över sig själv och hela livssituationen så är ni mer än välkomna att kontakta mig.
