Tillbaka på ruta nr 1.
Och så sköljdes känslan av hopplöshet och misslyckande över mig igen, som en flodvåg, rätt in i hjärtat. Jag vill bara dö och slippa behöva kämpa mer.
Jag sa till en vän att jag kanske skulle ta kontakt med migrationsverket och hoppas på att de kan hjälpa mig, för de har ju köpt upp ett flertal lägenheter som de delar ut till folk, enligt media. Men nej, jag får ingen hjälp därifrån heller. Jag inte värd att bli hjälpt i det här landet, det är i alla fall den känslan jag har fått på sistone efter allt nekande från alla fastighetsägare jag har hört av mig till. Fy fan vad jag är less på det här. Bara för att jag inte vågade stå upp för mig själv och ta död på det aset som misshandlade mig och som fick mig att ta olika avbetalningar i mitt namn, både medvetet och omedvetet. Allt för att egentligen slippa åka på mer stryk just då. Jag borde ha låtit honom ta livet av mig... Men det gjorde jag inte. Så här sitter jag i dag med orimliga skulder och en omöjlighet att få tag i ett boende till mig och mina två barn. Jag känner mig verkligen värdelös. Men samtidigt vet jag att folk har överlevt värre upplevelser än det här som jag har gått igenom.
Ärligt talat så är jag inte redo att lämna barnen riktig än. Jag vill inte göra dem besvikna eller ledsna, så det är bara att bita ihop antar jag. Jag fortsätter att ta en dag i taget. Tids nog så kanske jag slipper vakna upp med den här ständiga oron och den här känslan av hopplöshet och avsky som besöker mig titt som tätt.